Så känns det idag. Det är inte möjligt att räcka till.
-Min store son, han får nog höra "vänta lite, jag ska bara" hur många gånger som helst. Jag ska bara ta hand om lillebror, fixa mat eller vad det kan vara. Jag saknar att få tid med honom. Att leka med honom, att mysa med honom, bara få vara med honom. Nu bråkar vi mest känns det som. Ikväll somnade han i min famn i soffan. Jag satt där i 20 minuter med honom nära tills maken kom hem. Jag njöt så mycket. Och har dåligt samvete för att jag inte får till det.
-Min lille son. Om man jämför med storebror när han var liten så har lille A fått gnälla o gråta så mycket mer. Det finns inte tid att ha honom i famnen hela tiden. Han kryper efter mig och ställer sig vid mina ben och vill komma upp. Jag är snorig vid knäna på varenda par byxor jag har. Jag försöker hitta saker som han kan pilla med medan jag försöker laga mat eller när storebror bajsar eller vad det kan vara. Men han gnäller. Jag har dåligt samvete för att lille A inte har rutiner under dagarna med sin sömn. Han rycks med överallt. Lämna på dagis, gå och handla, hämta på dagis osv. Jag sörjer att inte kunna ge honom den tid jag gav storebror när han var liten.
-Mig själv. Jag får inte ihop det. Behöver träna och ta hand om mig själv. Jag behöver sörja allt som hänt. Men jag stänger av. Och bär ångestbollen inom mig. Jag vill ta hand om min höft men hinner inte. Jag hinner ju inte ens gå på toaletten ordentligt.
Åh vännen. När jag läser det här blir jag så troligt arg på vissa människor som säger: "hur jobbigt kan det vara att ha barn liksom? vad gör ni om dagarna, byter någon blöja och dricker kaffe!?" Läste det någonstans och jag blir så ARG! Det handlar ju inte bara om det, det handlar om ALLT. Visst vet väl du likväl som jag, hur fantastiskt det är att vara mamma. Men som sagt, det är så mycket mer än så. Jag känner att jag inte räcker till och har tid för mig själv och jag har "bara" 1 barn. Jag kan bara föreställa mig hur du har det och känner. Jag förstår att det är tufft och jag beundrar dig att du är så ärlig i din blogg. Många av dagens barn/mammabloggar är verkligen BARA bebismys och gulligull.
SvaraRaderaDu är så stark och jag blir imponerad av dig ska du veta. Även fast du inte känner att du räcker till och har dåligt samvete. Som sagt, jag kan bara föreställa mig.
Jag hoppas verkligen att du kan få återhämta dig till helgen och få tid för dig själv. Man måste ha det för att samla kraft och ork.
Det är ett tungt jobb vi har, även om många också förminskar det. Spec andra mammor som har det jättelätt och inte förstår varför mammor tycker det är jobbigt och tufft ibland. Jag fattar inte hur man kan vara så oempatisk och ha så lite förståelse!
Du är STARK!