En liten snorig rackare kryper runt och ropar efter mig, ma-ma-ma-ma. Jag har snor på mina byxor igen och jag har snor på tröjornas axlar. Han gnuggar av sig snoret så fint.
Gårdagen var tuff men på nåt sätt lyckades jag gå in mitt inre rum och blev inte arg o stressad. Blev nedkräkt ordentligt två gånger. Lillen tömde magen över sig själv och mig. Så det blev några klädombyten. Kom små pustar av kräka lite då och då och då kände man inte sig så himla fräsch. Han blir så ju slemmig och tät av förkylningen så det är ju inte mycket att göra. Stackars liten.
Sen när maken kom hem så lämnade jag över och så gick jag ut på min långpromenad. Det behövdes för kropp och själ kan jag säga. Sprang till och med en liten bit men vet inte om höften tyckte om det så värst mycket. Får skynda långsamt med den här höften. Höll på att halka illa också, fick tillbaka balansen i sista sekunden och det hann smälla till lite i ryggen så jag är lite mör idag. Tränade lite när jag kom hem också. Väldigt skönt det med.
Nu ska jag börja styra upp lunchen här hemma. Lillen somnade precis och han brukar inte sova speciellt länge när han är krasslig, blir att han hostar till eller nåt annat så vaknar han, inte alls utvilad och väldigt gnällig. Nu började han tempa upp igen så han fick alvedon så den kanske kickar in lagom så att han får sova lugnt och skönt ett tag.
Önskar mig friskhet mest av allt just nu.
Jag hoppas att ni får bli friska snart, stackars lilleman:(
SvaraRaderaJa, tydligen så var det så att min näring i moderkakan blev mindre runt v.27. Det såg man på kurvan också, men man beslutade att inte göra ngt extra ul. Nu vet man bättre. Så hon var väldigt lite för att vara 15 dagar över tiden. På ctg såg dom hur hennes hjärtfrekvens sjönk drastiskt, när jag fick bara små sammandragningar. Så små att jag inte ens kände av dom. Så dom var tvungen att ta ut henne så snabbt! Ja ursch, det var fruktansvärt jobbigt. Vi var ju bara inne för en rutinkontroll liksom. Det här fanns ju inte i våran värld, eftersom alla hela tiden sagt under grav, att allting varit SÅ BRA.
När dom tog ut henne var hon chockad, stressad och hade bajsat i fostervattnet. Dom fick jobba på henne för att få igång henne har dom berättat för mig. Sen vårdades hon på neo. Ekg, sondmat, antibiotika och hela baletten.
Hade dom inte fått ut henne, vet vi inte om hon hade klarat sig. Så man tänker "tänk om dom hade låtit mig gå över en dag till". Varför gjorde man inte ett extra UL när dom såg att kurvan började gå neråt? Så hon låg och fick inte tillräckligt med näring från ca v.27 och jag gick över tiden med 2 veckor. Inte undra på att hon var liten. Hon hade inte krafter att klara en förlossning heller och som jag skrev, så sjönk ju hjärtfrekvensen så fort jag fick sammandragningar. Och det hade jag ju haft ett tag, ibland kände jag dom ibland inte. Så hur länge har hon legat och kämpat?
Ja förlåt, jag skriver så luddigt och förvirrande. Men i alla fall så var hon en liten tuffing som efter 2 veckor kryade på sig snabbt och hon är ju helt frisk idag! Vid nästa gravididet så kommer jag få göra fler UL och fler CTG, gå på Spec MVC för att undvika detta. Om det blir samma sak igen, så blir det iaf ett planerat snitt. Så jag aldrig mer behöver vara med om ett urakut snitt.
För det har jag varit rädd för. Hur ska det bli nästa gång? Dom sa ju att allt var bra hela tiden med Moa också. Men det var ju så fel ändå...
Nu ska jag sluta skriva dena här boken ;)
Kram!