rädsla

Den oron man känner för sina barn är obehaglig. Är så himla rädd att det ska hända dem någonting. Det är en rädsla som har blivit värre sen lillebror kom.

Idag var vi hos läkaren med storebror. Han har haft utslag runt munnen i dryga månaden nu, de har kommit och gått men han tycker att de svider och fröknarna på dagis har väl påpekat ett antal gånger att han har utslagen. Men jag trodde inte att det var några svinkoppor men men, vi gick till läkaren för att utesluta det iaf. Vi har även alltid haft svårt med maten med storebror, han har liksom aldrig varit speciellt intresserad och vi har verkligen inga säkra kort att det här vet vi att han äter. Så nu de senaste veckorna har han även varit så arg och trött. Vi har inte hängt med riktigt, inte fattat varför han reagerat som han gjort.

Men så idag då, vi pratade om utslagen och det var inga svinkoppor. Det skulle kunna vara någon allergi men då nästan helt omöjlig att fastslå då han bara har lokala utslag, om det skulle vara en intolerans så skulle utslagen vara mer generella. Vi ska behandla utslagen med kortisonsalva. Men så började vi prata om hans matbekymmer och att han ser blek och hålig under ögonen och för att lugna mig och utesluta lågt blodvärde så tog vi ett Hb som var rätt så lågt. Jag tror inte att läkaren trodde att det skulle vara lågt för hon tog in nästa patient och vi kunde inte vänta tills hon var klar, maken skulle jobba några timmar och lille A var hungrig som attans och min syster som skulle hjälpa mig här hemma väntade på oss. Så vi bestämde med sköterskan att läkaren skulle ringa upp oss när hon sett svaret. Men hon ringde inte idag. Så jag tänker och grubblar. Hoppas att hon ringer i morgonfm så vi kan diskutera om vi ska ta lite fler prover eller vad hon kan tänkas vilja göra. Annars får vi söka henne.

Jag försöker att inte bli en Münchhausen by proxy-mamma men det är svårt. Får upprepa för mig själv att han bara har ett lite lågt blodvärde, säkert relaterat till viss näringsbrist och det kommer ordna sig!