Haft så mycket tankar under dagen. Känner stor sorg för bloggvännen som förlorat sitt barn. Det känns så galet orättvist. Det finns ingen logik i varför det ska finnas sånt elände. Har en vän som förlorade sitt barn i magen och det kommer tillbaka lite nu hur det det var då. Har även en kollega som helt så där blev gravid på naturlig väg efter misslyckade IVF-försök som fick missfall. Livet är så skört och orättvist.
När jag var i v 33 med första barnet började jag blöda, fick åka ambulans och ligga inne på sjukan i några dagar. Var inte hemma utan var hos en kompis 50 mil bort. Att ringa min man och berätta vad som hänt var inte roligt, han berättade att det kändes som benen bara försvann under honom. Man fann ingen förklaring till varför jag blödde och jag blödde inte mer förrän förlossningen satte igång. Blev galet nervös när jag började blöda då och fick komma till specförlossningen. Allt gick ju bra ändå men som man mådde.
Andra barnet...fick galet ont i magen i v 13. Förstod inte vad som stod på men efter mycket om och men och inkompetenta läkare så opererades jag akut för appendicit (blindtarmen). Tänker att det var tur att jag stod på mig för tänk om blindtarmen brustit, vad hade hänt då med min lille bebis?
Nu gick det bra för oss men jag mådde verkligen dåligt av det så jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste kännas att förlora sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar