Goddagens. eller väldigt mycket godmorgon! Sonen vaknade vid fem idag. Det är ren tortyr. Efter en timmes sparkandes mot revben och kindben samt en snarkandes make så bet jag i det sura äpplet och knatade upp. Parkerade nyligen sonen framför tvn men han tittar inte gärna så länge. Men köpte mig iaf en kvart av lugn och ro.
Annars är hans hobby nuförtiden att måla båtar, eller han beordrar oss att måla båtar. Det börjar bli riktigt tradigt att måla båtar.
Nu har det gått över 8 v sen olyckan. Jag har fortfarande lite bekymmer med foten. Gör lite ont och det är svårt att träna upp ankeln att orka gå ordenligt. Min sjukskrivning går ut idag men jag är inte schemalagd förrän på måndag. Tänkte iaf göra ett försök och så hoppas på det bästa. Om foten inte skulle palla 10 timmar jobb så får jag väl bli halvtidssjukskriven eller nåt. Saknar mitt jobb, saknar mina jobbarkompisar, det blir bra tröttsamt att gå hemma så här. Tycker synd om maken som tvingas vara arbetslös. Han börjar också bli rätt less på att inte jobba. Håller alla tummar jag har för att han ska få jobbet han ska intervjuas för. Sen tänker jag att jag inte vågar hoppas för mycket för säg att det är 4 st som intervjuas så är det ju ändå 3 som får ett nej. Usch.
Funderar på sommaren och vad den kommer att erbjuda. Om maken får jobb så blir det väl inte så mycket semester ihop och då måste jag onekligen hitta på nåt skoj. Skulle gärna åka uppåt och hälsa på vänner. Inte omöjligt att det blir så.
Snart blir det att åka hem till staden som jag växte upp i. Begravning. Känns lite sorgligt för det känns som det blir sista gången som jag kommer få träffa den delen av släkten. Livet i hemstaden känns så avlägset. Känner mig så lyckligt lottad över att ha mina föräldrar här samt svärisarna. Jag trivs så bra här och känner mig trygg!
Önskar jag kan komma igång och blogga igen. Har ju onekligen gjort det i perioder. Jaha...då ska man måla båtar igen....på återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar