Nu börjar det landa. Han fick inte jobbet. Det känns som om det var hans chans och nu fortsätter bara eländet. När ska det vända? När ska det kännas lite lättare?
Om han hade fått jobbet så skulle vi varit på en visning av ett radhus just i skrivande stund. Fast nu känns det helt onödigt, vi får ju ändå inga lån. Vi drömde om två hela löner och jag har inte orkat vara så orolig om det här med pengar och hans arbetslöshet men nu när vi snubblade på mållinjen så känns det extra orättvist och allt annat skit som hänt i vår blir extra jobbigt och svårt att hantera. Fan jävla fanjävel.
Känns tungt att ta hela ansvaret också. Jobb och humör. Jobba för att tjäna pengar och försöka hålla humöret uppe för två. Sonen känner ju av vårt spända humör också. Gillar inte att det bara är att bita ihop och komma igen och igen och igen. Sen kan man ju inte bara slänga in handduken och dra nåt gammalt över sig för nu har vi ju ansvar för en liten människa också.
I morgon ska vi kolla på ett nytt dagis. Så mycket ågren över det också. Orkar inte ta något beslut. Får gå på magkänslan.
Sen packar vi ihop oss och åker upp till Vässe och begravning. Speciell känsla.
Jaha...inte kändes det bättre att skriva av sig om eländet heller. Borde gå och köpa en triss eller nåt. Men det bli soffläge för mig pga höften. Later.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar