tärd

Så sliten. Vaknat sjuttioelva gånger i natt och sen tyckte lillen att vi skulle gå upp kl 05 så nu har vi redan varit uppe ett bra tag. Jag mår fysiskt illa av tröttheten. Sov mindre igår efter nattjobbet så ligger efter. Känns som om man legat efter nu i två år eller nåt. Jag har tidigare känt mig trött av allt som tillhör småbarnstiden men det är först nu som jag verkligen känner att det tär på mig. Visst är det oftast helt fantastiskt och jag skulle inte byta det här mot något men jag är så pressad och känner mig ofta så otillräcklig. Jag tror att bara jag skulle få sova ordentligt så skulle jag hantera saker och ting så mycket bättre.

Jag både välkomnar och räds hösten. Vi håller på att skola in lillen nu och det går jättebra, han verkligen älskar att vara på förskolan. Men den väldigt otrevliga bonusen som kommer med förskolan = förkylda barn har tagit på lillen redan nu. Han är så snorig och hostig och i samband med hans tracheomalaci så blir han mer tagen och sover ännu värre än vanligt. Men jag hoppas att han inte blir alltför krasslig så vi kan skola in färdigt och börja med livet. Då när livet börjar så kommer jag få några timmar där jag kan fokusera på bara mig. Kunna åka till sjukgymnasten utan stress. Kunna städa lite utan att någon plockar fram dubbelt upp. Sova igen lite när det behövs.

Däremot så börjar ju dock det ofrivilligt ensamma livet. Hämta, mata, natta.

Tror att jag har lite post-stress efter allt som hänt de senaste åren. När jag pratar med folk så tror jag knappt mig själv när jag berättar hur det varit. Längtar till måndag och psykologen. Behöver det verkligen nu känner jag. Men till dess så spyr jag ut eländet här. Min ventil ut.