Jag har så svårt att vara orörlig och beroende av kryckor . Jag blir deppig av inte kunna göra det jag brukar. Jag är ju van med det hektiska småbarnslivet jag lever. Idag fick jag in Ärtan medan maken skulle göra en snabb sak med storebror, vi snackar typ fem minuter. Ärtan var hungrig och blev ledsen och jag blev alldeles tårögd och nästan panikslagen. Jag kunde inte trösta honom. Vi satt fast i soffan och vad skulle/kunde jag göra? Jag skrev ett sms till maken och bad honom komma snarast. Gillar inte det här alls.
När jag hade blivit påkörd och bröt foten hade jag verkligen jättesvårt att somna om kvällarna, låg och tänkte väldigt mycket och även då hade jag svårt att acceptera att jag inte kunde göra speciellt mycket. Kände mig så onödig och mest i vägen. Så börjar jag känna mig nu med. Redan liksom. Idag har det regnat och ikväll har det blivit kallare. Så det är rena rama isbanan ute och att ramla på min eländiga höft skulle vara ödesdigert. Så jag har fått hålla mig inne. Behöver luft.
Nästa vecka ska jag till sjukgymnasten, ska ju försöka ta det här tillfället att komma i form. Jag har försökt lova mig att tills 1 april (när jag börjar jobba) så ska jag ha tappat några kilon och må bättre i kroppen. Wish me luck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar