rapport

Uppdaterat 091125

Över till mitt elände med blindtarmen. I onsdags prick kl 19 fick jag sådana kramper i magen. Trodde först att det var matförgiftning men det var sådana intensiva smärtor så jag ringde sjukvårdsupplysningen, de rekommenderade att åka till jourvårdcentralen och bli kollad, mest för att jag var gravid. Där satt jag dubbelvik i fyra timmar innan en dr Ahmed bestämde sig för att det var en urinvägsinfektion. Hade inga som helst bekymmer med kisseriet så var sjukt misstänksam mot den diagnosen. Tog inte den ordinerade antibiotikan. Åkte hem och sov några timmar och sen började kampen för att få hjälp för jag kunde fortfarande inte stå rakt. Kontaktade mödravården och vårdcentralen men kände vi 11-tiden att jag inte orkade mer. Åkte till gyn-akuten. Efter tre timmar där blev jag äntligen tagen på allvar och blev inlagd. Tittade på bebis med ett vaginalt ultraljud och fick se att den mådde bra. Kirurg kontaktades och det misstänktes att det var blindtarmen. Fullt på operation så fick åka ambulans till Östra där de kunde operera mig akut under natten.

Klockan 05 på morgonen var jag tillbaka på avdelningen. Det var helt surrealistisk att vara patient och inte den som tar hand om patienten. Men det kanske är nyttigt på nåt sätt. Jag har haft rätt ont efter operation. Har inte känt mig adekvat smärtlindrad. De har inte velat ge mig för mycket mediciner med tanke på liten i magen. Så det var bara att kämpa på. På lördagen vid lunch skrevs jag ut. Visst hade jag kunnat stanna länge men jag längtade hem till familjen och god mat. Fy fan för sjukhusmat, det är för vidrigt.

Nu har det gått fem dagar. Jag kan nästan stå rakt, drar lite i opsåret bara. Jag får inte lyfta och jag känner faktiskt att jag inte bör lyfta men allt med Ebbe blir lite svårt. Så får ha snällt be om hjälp helt enkelt.

Igår fick jag komma till min barnmorska för en extrakoll, behövde kolla blodvärdet som sjunkit en del och så fick jag lyssnat på bebisen. Det tog sin lilla tid idag igen att hitta liten, men när jag hörde de finaste små ticken från apparaten så började tårarna rinna (igen). Det var en sån lättnad att få höra att liten fortfarande levde där inne. Visst jag hade sett h*n i torsdags men så har jag varit sövd och fått en massa mediciner så jag var lite lätt nojjig. Nu börjar längtan till ultraljudet som är om en dryg månad.

Nu ska jag försöka plåstra in mig och ta en dusch.